En mix av händelser!

Allmänt  /  0  Kommentarer
 
 
 
 
 
 
En fin blombukett jag plockade till Pontus i fyllan och villan :)) Kände att jag ville visa upp den.
 
 
 
 
 
💗
 
Hur vår kyl såg ut i sommar ungefär
 
 
 
 
 
Hallå där!
 
Efter det jag skrev härom dagen kände jag att jag saknar bloggandet lite, mest för att det är fruktansvärt roligt att kolla tillbaka i efterhand på vad man gjort. Så tänkte försöka mig på detta igen, dock så kommer jag bara lägga upp saker när jag känner för det då det känns oerhört meningslöst annars. 
 
Har ju missat bästa blogg-sommaren tyvärr! Lite snabbt sammanfattat och med hjälp av bilderna ovan så åkte ju jag och Pontus till Italien i maj. Vi hade det fantastiskt bra, såg alla stora sevärdheter man bör se, åt massa mat, hade pool på hotellet, glassade på helt enkelt! I juni var det inte så mycket mer än jobb på agendan. Däremot i juli drog vi oss ned till Göteborg. Där vi bockade av Liseberg, universeum och ED SHEERAN😍, det var typ det häftigaste jag någonsin varit med om. HEEELT otroligt!
 
Sen sista veckan i juli drog min semester igång och så gjorde även stråket-veckan, dvs alkohol i mängder och massa partajande! Hade 4 långa, härliga veckor ledigt! Har hunnit med att uppdatera lägenhet också. Ny soffa och ny kyl och frys. Inväntar även golv till köket! 
 
Däremot drog jobbet igång förra veckan, så är tillbaka till verkligheten nu igen! Men det blir säkert bra det också 😄

18 år senare

Allmänt  /  1  Kommentarer
3,5 år gammal åkte jag in med ambulans för att jag hade druckit väldigt mycket vätska och kissat mycket. Inget som en 3 åring direkt reagerar på, men som man som förälder säkert tycker är lite underligt när det inte hör till det vanliga. 
 
Minns inte så mycket då jag var så ung, men en bild jag alltid kommer minnas är min mamma som står och gråter och pappa som kramar om henne och en fruktansvärd smärta i foten - som jag nu i efterhand fick veta att det var en nål dom satte för att ge mig dropp - men just då förstod jag inte alls vad som hände. Det låter kanske värre än vad det var, men som 3 åring var det väldigt obehagligt. 
 
Jag fick diagnosen diabetes typ 1. Minns inte hur länge jag låg på sjukhuset och idag har jag faktiskt mest positiva minnen från när jag låg där. För jag förstod ju inte vad detta innebar. För mig var det bara superlyxigt att man fick hyra filmer till rummet och att dom hade ett stort lekrum med bland annat pingisbord, rutschkana och massa roliga kläder att klä ut sig i. Där levde jag rövare hela dagarna medans mamma fick springa efter i högsta hugg för att dra droppet efter mig, för det tänkte ju inte jag på. Känns lite komiskt såhär i efterhand, för jag älskade att åka rutschkana.
 
Dock så var det ju en hel del grejer som jag verkligen inte tyckte om. Alla nålstick i mage och lår, och alla blodprover dom tog i fingrar och armar, flera gånger om dagen. Varför gjorde dom såhär mot mig? Jag hade väl inte gjort något? Dom försökte förklara för mig men det var som att prata med en vägg, det var ju otroligt ointressant och dom var ju bara taskig med mig, varför skulle jag lyssna på dom? 
 
Efter många om och men fick jag i alla fall komma hem. Men mamma och pappa fortsatte att sticka mig  med konstiga "pennor" i mage och lår. Även sticken i fingrarna fortsatte. Mamma satt också alltid med sin lilla bok där hon skrev upp massa saker, vilket tydligen var mitt blodsocker och mängd insulin. Minns som sagt inte så mycket mer då jag var så liten. Vande mig vid att jag var tvungen att ta dessa sprutor varje dag men inget jag behövde bry mig om då mamma och pappa fick sköta allt sånt. Det blev även en massa besök till sjukhuset men jag hade världens bästa läkare och sjuksköterskor så det var mest roligt att få träffa dom.
 
Åren gick och jag började i skolan och började umgås med kompisar och det var ju inga konstigheter. Bara att dom fick göra mer som dom ville än vad jag fick. Skulle jag träffa en kompis ville mamma och pappa helst att vi skulle vara hemma hos oss, för jag var tvungen att äta på specifika tider och jag kunde inte ta sprutorna själv. Men mina kompisar kunde bara sätta sig vid bordet och äta. För mig var det stick i fingret för att kolla mitt blodsocker och sen spruta i magen så att jag skulle kunna äta. Fick lära mig att för att få äta måste man ta sprutan. Det var ju rätt orättvist tyckte jag, eftersom bara jag behövde göra så. Eller ja, jag och mitt gosedjur "kossan", mamma fick ta spruta på han också, så han kunde äta. Kunde heller inte leka lika mycket som mina vänner jämt, för om jag rörde mig väldigt mycket blev jag låg i blodsocker och mådde väldigt konstigt. Så då var jag tvungen att sätta mig och ta det lugnt. 
 
Allt blev lättare och lättare för varje år som gick. Började uppskatta dom "små sakerna i livet" ganska snabbt. Har ett minne från när vi var hos min mormor och hälsade på, och jag blev låg i blodsocker. Lågt blodsocker betydde att man var tvungen att äta något sött, vilket jag också lärde mig tidigt. Mamma hade köpt vindruvor, så jag fick en hel mugg full med vindruvor för att få upp blodsockret, för vindruvor fick jag helst inte äta annars, då det är mycket socker. Så då njöt jag! Även dom gångerna då mamma och pappa tyckte att jag skulle få något gott för det var lördag, så tog dom en enhet extra, så jag fick ta 3-4 godisbitar efter middagen. Och det var ju helt otroligt! På skolan fick jag pannkakor när det var soppa, just för att min läkare hade sagt att soppa är inte en bra mat för en diabetiker som växer, speciellt inte när jag ogillade det så mycket, för det var väldigt viktigt att jag åt. Det var en grej som jag tyckte var väldigt kul i början, eftersom pannkaka är så gott. Men det ledde ju till att dom andra barnen blev avundsjuka och tyckte det var orättvist och då skämdes jag. 
 
Känns som att några av åren mest flög iväg, inte så mycket nytt i diabetesväg, mest att jag började sköta den själv men inte riktigt orkade varje gång, tog ALLTID sprutan, men inte alltid att jag tog stick i fingret. Jag blev tillsagda att ta si och så många enheter till det jag åt, så tänkte väl att det inte spelade någon större roll om jag kollade blodsocker eller inte. Däremot blev besöken på sjukhuset inte så positiva. Hade väldigt hoppigt blodsocker, Speciellt när jag kom in i tonåren. Skolan blev stressig, vilket påverkar blodsockret. Hormonerna sprudlade, vilket påverkar blodsockret. Fick mens, vilket verkligen påverkar blodsockret. Började med p-piller, vilket påverkar blodsockret, ja ni förstår. Fick bland annat träffa sjuksköterskor lite oftare, fick prata med en psykolog om min stress, fick träffa dietist för jag skulle börja räkna kolhydrater, hade en hel del att tänka på med andra ord. Blev även inlagd på sjukhus igen, några gånger i ett par dar åt gången för att mitt blodsocker var så okontrollerbart. 
 
Men jag kan ärligt säga att det var först när jag började gymnasiet som jag verkligen började inse att jag måste ta bättre hand om min sjukdom. Men jag visste inte riktigt hur. Började däremot kolla blodsockret oftare. Fick lära mig på sjukhuset att det inte var så att man skulle ta en specifik insulin-dos till det man åt. Utan man skulle räkna mängd kolhydrater i maten och sedan räkna ut hur många enheter man skulle ta, i jämförelse med vad man vägde osv. Kan ju säga att det inte var något jag älskade att göra då jag redan hade det jag gjorde i gymnasiet. Både med extrajobb och plugg. Så jag försökte lära mig översiktligt och sedan försöka ta insulin efter det. 
 
Jag har hatat min sjukdom väldigt många gånger, men första gången jag verkligen avskydde den var när jag äntligen skulle få börja övningsköra. 16 år gammal, jag och pappa gick intro-kursen, gjorde allt man behövde för att få börja köra. Men eftersom jag hade diabetes hade dom några extra-frågor, så jag fyllde i en "blankett" där det frågades om hur min diabetes var. Hade under två år innan varit med om något som kallas för hypoglykemi(blodsockerfall), 3 gånger, de enda 3 gångerna jag haft det upp till ålder 16. Vilket man var tvungen att ange. Jag lämnade in den och väntade på att få hem brevet från transportstyrelsen som säger att man får börja övningsköra. En dag kom äntligen brevet och jag öppnade det, väldigt exalterad! Där stod det att mitt körtillstånd hade nekats, på grund av min diabetes. Mer specifikt mina 3 hypoglykemier. Minns inte exakt, men har för mig att det stod att jag var tvungen att vänta ytterligare 2 år innan jag kunde ansöka om tillstånd igen.
Då hatade jag min sjukdom. 
 
Annars levde jag som vilken annan tonåring som helst, bara att jag var tvungen att tänka på ganska mycket mer än dom flesta andra. Hade ju alltid mamma och pappas stöd, men det blev ju ändå mer min "egen grej" när jag blev äldre och flyttade hemifrån när jag fyllde 17. Jag hade full koll på mig själv, så gott som åtminstone och det gick mestadels bra. Även om blodsockret fortfarande hoppade väldigt mycket. Försökte även komma igång med träning, vilket jag lyckades ganska bra med. Bara det att jag var tvungen att ligga bra i blodsocker för att få träna. Under 5 är risken att jag blir alldeles för låg, vilket inte är bra. Över 10+ arbetar hjärtat redan så hårt, så att träna då är som att träna om man är väldigt förkyld. Hjärtat måste arbeta alldeles för mycket. Det var också extremt mycket stress inför sista åren, så det var svårt att hålla ett stabilt blodsocker. Men jag gjorde mitt bästa. 
 
18 år och dags för student-tider. Helt klart en av de bästa perioderna i mitt liv. Hade min första erfarenhet av alkohol. Några dagar efter jag fyllt 18, gick jag och mina kompisar ut på krogen. Vi hade ju superkul så jag tänkte inte direkt på att kolla blodsocker och grejer, utan jag hade kul med mina kompisar helt enkelt. Kom hem och var supertrött när kvällen var slut, så jag gick och la mig direkt. Vaknade tidigt på morgonen av att jag sitter på golvet i köket och dricker juice ur paketet. Jag minns inte att jag tog mig dit. Men när jag vaknar till känner jag hur hela jag skakar och är kallsvettig. Mår inte alls bra. Det var inte det att jag var bakis, utan mitt blodsocker låg på LO, dvs under 2.0 (vilket är väldigt lågt). Tur att kroppen har en överlevnadsinstinkt. Annars vet jag inte vad som hade kunnat hända. Fick veta i efterhand att alkohol höjer blodsockret direkt när man dricker det, men dagen efter, flera timmar senare sjunker det. Så man måste försöka äta något innan man sover, annars riskerar man det som hände mig. Vilket var extremt obehagligt. 
 
Sjukhusen har utvecklats mycket, så jag är inte längre tvungen att leva under ett "schema", på samma sätt. Förr var informationen " Du måste äta den tiden, ta de insulindoserna och äta detta", ungefär. Numera kan man göra lite som man vill, så länge man ligger stabilt. När jag var 19 fick jag ett hjälpmedel som har underlättat mitt liv helt otroligt mycket! Det är en som en blodsockermätare som sitter fast på min arm, som jag med hjälp av t.ex mobilen kan scanna, och se mitt blodsockervärde och om jag ligger stabilt, sjunker eller stiger. Jag behöver inte längre ha ömma fingrar efter 15 stick i dom om dagen. Jag kan slappna av så mycket mer. Fantastiskt uppfinning! Är så oerhört glad över att jag fått denna hjälp! 
 
Idag sitter jag här 18 år senare, bättre blodsocker än under tonåren, men absolut inte felfritt. Jag baserar mitt insulin-intag efter jobb, mat, glädje, sorg, lycka, tider, dagar, träning, sömn, mardrömmar, etc. Kan fortsätta i en evighet. Det är otroligt svårt. Jag har lärt mig en hel del efter 18 år, men kommer aldrig förstå mig på denna sjukdom helt och hållet. Men tillsammans med min fantastiska sambo och min underbara sjuksköterska så är det nog så bra som det kan bli. Stöttning och någon att prata med är otroligt viktigt. Jag har även försökt inse att man kan inte ligga perfekt jämt, att sträva efter det bidrar till stress som triggar igång blodsockret vilket till slut blir en ond cirkel. Jag försöker leva som alla andra, inte alltid det går, men nära nog. Jag behöver inte gå miste om saker bara för att jag har diabetes, för det är faktiskt JAG som har diabetesen, inte diabetesen som har mig.
 
Till alla diabeteskämpar där ute, ni är grymma! 💖

 
 
Jag har säkert glömt massa viktiga grejer, men det hade blivit alldeles för många sidor om jag skulle skriva allt. Kände bara att jag ville skriva av mig lite. 💪